Om Covid eller vem är rädd för ett virus?

För ett år sedan fick vi veta att fladdermöss är det näst farligaste djuret på vår lilla blåa planet (efter människan förstås). Varje år dör i ormbet mellan 81,000 och 138,000 människor globalt. Vårt snygga coronavirus har dödat hittills 3.010.000 människor på drygt 16 månader. Stackars ormarna. Det känns nästan som förtal. Någon sugen att ta hem och klappa en svart mamba eller en kungskobra? Enligt statistiken ovan är de betydligt mindre farligare än coronavirus. Väl, man måste erkänna att det inte är så ofta att man stöter på en kungskobra som väntar i kön på ICA. Istället har vi en tvåbent kamrat som snörvlar glad men den har absolut INTE Covid. Den kan svära på både himlen och jorden att det är bara en vanlig förkylning. Och hen vet säkert för att det var grannen på andra sidan av gatan som försäkrade hen att det är så. Och man måste lita på den grannen som har en son som är vän med en som känner en som jobbar inom vården. Eller hur? Törs man säga emot?

Ja, det kan man. Nu kommer en annan historia. Jag måste erkänna att jag inte är Guds bästa barn, men trots mina rundade kanter kan jag skryta med en ganska bra kondition. Eller kunde jag göra det för 8 månader sedan innan Covid bosatte sig tillfälligt hos oss. Allt började som en jäkla vanlig förkylning. Husmor kom från jobbet (som tur eller otur är jobbar hon som läkare…) snörvlande och med röda ögon. Under de första 5 minuterna tyckte jag att hon hade saknat mig så mycket att med tårar i ögonen sprang hon hem bestämt att deklamera sin kärlek framför hela världen. Våta drömmar bara. Hennes snor rann som vatten och hon hostade som en åsna. Om 24 timmar fick vi veta att för en gång skull var hon positiv. Tyvärr den typen av positivitet borde man skita i.

Den första veckan gick ganska bra för oss. Jag var ansiktet utåt medan hon tittade på Svenska Hollywood fruar och andra intellektuella TV-show. Sedan kom den dagen. Någon vacker morgon vaknade jag med en känsla att en igelkott hade bosatt sig i min strupe under natten och han fick hjälp av hela tjocka släkten. Musklerna värkte som tusen och hjärnan var hela tiden 1-2 sekunder bakom allt som hände i världen. Bilden i spegeln skröt att om Döden skulle ha ringt på dörren och jag öppnade den då vore det Döden som skulle ha sprungit för livet … inte jag.

För att göra den långa historian kort: efter 6 månader lyckades jag springa för första gången. Väl, det var mer att lunka mig framåt men för enkelhetens skull kan vi kalla det för jogging. Sömnproblem, muskelvärk, trötthet, ont i lederna som migrerade varje dag till nya platser/leder (jag undrar om Covid har nån resebyrå) var/är en del av min vardag. Vissa dagar lever man på ren vilja och livet är en kamp mellan mig och de vardagliga sysslorna. Det är bara att bita ihop och hoppas att allt ansträngning lönar sig. Och det började löna sig. April 2021 är första månaden post-Covid när jag lyckades springa varje vecka minst en gång. Såna fiffiga aktiviteter kommer fortfarande med en faktura som är antingen sömnlösa nätter när kroppen inte kan slappna av, eller muskler som protesterar högt vid minsta ansträngning, eller leder som är ömma MEN fakturan är mindre och mindre för varje månad. Det gör att man vill fortsätta. Det gör att man trotsar kroppen med gott samvete. I ett senare inlägg ska jag presentera mitt fantastiska recept som fungerade på mig, men ta inte det som en lösning för världens problem. Var och en av oss är unika individer och nåt som fungerade på mig kan vara till och med skadlig för någon annan.

Som en slutsats: ni som känner er odödliga och som tycker att allt händer de andra bara, försök använda förnuftet för en stund. Gå gärna på besök om ni vet att era kompisar är friska, träffa andra ute men för Guds skull fresta inte Djävulen. Att känna att livet börjar (typ) igen efter 6 månader och att man har varit en börda för de man älskar är inte något man vill leva med.

En flåssande löpare
En stund i skogen för att vädra tankarna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *