Det glamorösa med att ha en blogg

Hej på er! En ny dag, nya utmaningar. Jag vet att de flesta tycker att nya utmaningar betyder automagiskt nya möjligheter. Det må vara så, om man har tur. Eller om man hittar en lösning för sina bekymmer, eller helt enkelt om man inte är en surgubbe. Mitt hushåll tycker (ibland) att jag är själva definitionen för en surgubbe och att jag har en speciell gåva som gör att man kan se svarta moln till och med på en molnfri himmel. Typ. Men nog med detta. ”Elementärt, min käre Watson” — så fakta först. Vet ej varför klistrade jag citatet där men jag tycker om hur det låter.

Blogga, blogga

Som jag sa, dagen grydde — bokstavligen — när min sömn tänkte säga hej då, ses vi igen nån annan gång. Så, upp och hoppa klockan 03.30. Det fanns inte så mycket att göra än att sätta mig framför datorn och börja tugga i dagens arbetsuppgifter. Inte bloggen, utan själva jobbet som man är betalt för. Med tanke på att jag var lika pigg som en zombie gick jobbet som det gick. Precis som sömnen…åt skogen. Men, det var bara att bita i det sura äpplet och nöja sig med faktum att idag är fredag och trots fantastiska vädret har vi möjligheten att lata oss ett par dagar innan det är dags igen att återvända till saltgruvan.

Det återstod bara att brygga en hink kaffe och hoppas på att blodtrycket och hjärtat klarar av att bli direkt kopplade till kaffekällan, och fortsätta med dagens hopp och bus. Det gick ganska bra fram till någon gång på förmiddag när jag funderade på att ta en snabb titt på en formulering från ett inlägg. Bara så att du förstår vart mina tankar promenerade denna morgon.

Jag knappade in snabbt adressen och upptäckte att — taaaadaaaaaaaa — inget hände. Man fick panikångest. Jag kollade samma sak på den bärbara datorn. Taaaaadaaaaaaa. Inget hände där heller. Slog av WiFi och kollade på det mobila brädbandet. Ooops där fungerade rackaren. Då så, då är det nåt med routern. Usch, varför måste man ha såna tankar? Den stunden jag tänkte på routern, den stunden blev det svart på alla mina skärmar. Med ett traditionellt krigsvrål: ”Jävla skit” sprang jag upp till routern för att kolla vad tusen händer. Routern lyste glad med alla lampor som en discokula. Ok, vad är detta för trams? Jag startade om routern och som ren reflex sprang tillbaka till källaren (där jag har mitt arbetsrum). Kollade läget. Allt gick bra. Offf, det var nära. Då så, dags att kolla på den formuleringen igen. Stunden när jag slog på bloggens URL …. svart igen på alla skärmar. Vad faaaaaaannnnnnn? Frågan var både i tankarna och på läpparna. Katten reste ragg kastade mig den där speciella kvinnliga blicken som säger mycket och gick trumpen för att inte se mig längre. Det struntade jag blankt i för att jag hade viktigare grejer att tänka på. Typ: ett möte som skulle börja om 5 minuter och en brinnande önska att springa på toan. Ingen av dem kunde man strunta i. Så jag slet sladdjäveln från routern medan jag kved och bokstavligen flög till toa. Det var i grevens tid. Därifrån, sprang jag som en galning tillbaka till routern och därifrån till min jobbdatorn. Katten förstod inte precis det som pågick och hon tyckte att kanske allt det där oväsen var inget annat än en inbjudan till veckans ”Hopp och lek med Dori” och hon hoppade som en galning på mitt vänstra underben med klorna ute och sedan utan förvarning bet hon mig i foten. Och allt detta framför källarens trappa. Du, jäkel!!!!!! Mitt största bekymmer blev att försöka hålla balansen och inte trilla som en stock hela vägen ner. Ett brutet ben fanns inte på min dagens agenda.

Med nöd och näppe hann jag till mitt fantastiska möte, faktiskt dagens mötessamling. Och som tur i otur allt upprepades igen efter mina möten. Ingen anslutning ingenstans. Förmodligen såg jag ut som gubben i lådan på Skypes kontaktlistan. Ut och in, in och ut. Dags att kolla vad tusen händer. Och när jag kollade mina loggar från routern, där såg man vad problemet var. Min gamla, halvdöda och halv trasiga routern började tycka att alla nya kopplingar var DoS attack. Det vill säga att den var upptagen med att aktiv avsluta varje session efter en slumpmässig vald intervall. Nice. Dags att begrava dig min käre Netgear och hitta nån annan att busa på Internet.

R.I.P. min kära routern….

Dagens slutsats: sluta kolla på andra grejer när du borde göra dina sysslor. Det glamorösa med att vara bloggare är att ingen läser dina inlägg och bloggen är den perfekta platsen där man kan gömma alla sina tankar ;). Karma is a bitch och man kan få spöstraff på platsen. Som en vis man sa nån gång: Life sucks and then you die. Och den vise mannen var jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *