Om kvalitet vs kvantitet

Det är något som har stört mig de senaste dagarna. Själv startade jag en blogg för att samla ihop alla mina tankar på en och samma plats och hitta snabbt tillbaka om jag skulle vara i akut behov av ”gammal visdom”. Med andra ord ville jag flytta alla mina funderingar och kåserier från Facebook till en lagercentral.

Efter första inlägget var avklarat började jag kolla lite runt och hänga på andras bloggar. Först och främst för att hitta tips om hur man kan förbättra kvalitetens på sin egen blogg. Jag är inte mycket av en webbdesigner till exempel. Och för mig det är nyttigt att se vad andra har gjort på detta område. Sedan vill jag se vad man brukar blogga om, hur man strukturerade sina inlägg, längden på inläggen osv.

Vad har jag lärt mig av allt detta? En enda sak: bloggarna återspeglar bloggaren. Det finns en ohelig blandning av alla möjliga format och teman där ute i det fria. Korta inlägg som långa inlägg, bloggar dissekerar allt från politik till om hur man knyter sina skor på bästa sätt. Så på det området ska man vara sig själv. Men något som återkommer ganska ofta på bloggar som innehåller tips för bloggare är att man ska skriva ofta. Mellan 1 till 3 inlägg per dag.

Skriver man minst en bok varje dag???

Nu återkommer vi till det ursprungliga problemet. Vad tusen kan man skriva om i de 3 inläggen (eller fler) under en och samma dag och behålla kvaliteten på dem samtidigt som man jobbar, tar hand om barnen och hinner göra det ena eller det andra i huset? Vad skulle hända undrar jag om man missar några dagar med att publicera något? Välter bloggen omkull? Springer alla läsare iväg mot grönare ängar?

Vad händer om man får helt enkelt slut på idéer? 💡 Ska man pensionera sig från bloggaryrket och gråta över ett liv som har gått till spillo? Vad händer om man vill forska lite i ett ämne innan man skriver något? Väl om man får slut på idéer har jag fått några tips från nådiga själar så det finns inspiration till några dagar till. Men sedan kommer den dagen, en grå vardag när man känner att till och med tiden har stannat upp. Vad ska man skriva om den dagen? Måste man skriva om man inte har något att säga? Att dela med dig om mina erfarenheter när jag klipper naglarna eller borstar tänderna faller inte i min smak. Förmodligen inte i din heller.

Valet mellan kvantitet och kvalitet för mina tankar till ett experiment som man gjorde under en krukmakerikurs. Läraren bad eleverna att delas i 2 grupper. Den ena gruppen skulle få betyg baserad på kvantiteten den andra gruppen baserad på kvaliteten. Den gruppen som hade kvantitet som mått behövde göra 25 kg lerkrukor för A, 20 kg lerkrukor för B och så vidare. Den gruppen som hade valts kvaliteten över kvantiteten behövde producera en enda kruka. Men den ska vara perfekt. Det roliga med experimentet var att på slutet de som lyckades bäst var gruppen som fokuserade på kvantitet. Massproducenterna. Varför? De brydde sig inte så mycket om hur krukorna såg ut i slutendan men bland de fanns ändå krukor som var av bra kvalitét medan de som fokuserade på kvaliteten har förlorat sig själva i filosofiska detaljer. Och de hade inte så mycket att visa upp förutom deras egna funderingar kring vad den perfekta krukan var.
Referenser:
1. https://www.adlibris.com/se/bok/art-fear-observations-on-the-perils-and-rewards-of-artmaking-9780961454739
2. https://excellentjourney.net/2015/03/04/art-fear-the-ceramics-class-and-quantity-before-quality/

Men frågan om man kan ha samma inställning som bloggare kvarstår. Väl, om målet är att förvandla bloggen till en elektronisk dagbok svaret är ja! Gud ha nåd om de själar som kommer att läsa mina dagböcker (om jag inte hinner först brinna dem till aska). Det är väldigt like kvalité i mina skrivningar där. Det är något mellan inköpslistor (listor med saker som bekymrar mig och som behöver fixas) och yrandet från en psyko som glömde ta sina mediciner. Det andra alternativet är att skriva för att man har något att säga. Antingen en åsikt eller man vill dela med sig. I så fall tycker jag att det är bäst om man försöker behålla en viss standard där både formuleringar, grammatik, rödtråd tas hänsyn till. I detta fall tycker jag att högst ett inlägg om dagen duger och det kan hända att man är till och med tyst någon dag. Det är inget katastrof. Det är bra om man visar lite barmhärtighet och inte dränerar sina läsare på allt energi.

Mona Lisa, Louvre. Fotograf Eric Terrade. Bilden får man använda tack vare unsplash.com

Jag ska avsluta med att säga att vi lever i en tid när man uppskattar farten, allt ska hända de närmaste 20 sekunderna eller ännu bättre igår. Vi är rädda för att bli bortglömda om vi inte gör tillräckligt mycket och tillräckligt ofta oväsen för att dra de andras uppmärksamhet. Och i den kategorin inkluderar jag mig själv också. Men det vi glömmer är att vi borde göra saker och ting för sakernas skull. Allt vi gör borde göras för att det är kul. Jag borde skriva för att det hjälper mig att slappna av och ställa mina tankar i ordning. Inte för berömmelse och ära.

Den gubben som målade tavlan till vänster tog på sig 3 år för måla porträttet. Vissa säger att det tog ännu längre, upp till 7 år. Han var aldrig rädd för att under de 3-7 åren han hade hållit på med målningen skulle världen glömma bort honom. Jag vet inte om det ens finns idag någon vilsen själ som aldrig har hört tallas om Da Vinci och det är ett bevis att kvaliteten besegrar tidsåldrarna. Eller…..?

2 kommentarer

  • De där funderingarna cirkulerar också hos mig.

    Jag har hållit på sedan 2005 och bara haft enstaka dagar utan inlägg.

    Fick en gång lära mig att om inspirationen tryter, ska man bara sätta sig framför tangentbordet och börja skriva ändå.

    Det hjälper ofta.

    Det handlar nog en del om att hålla kontakt med sina läsare. Det är inte så viktigt med djupsinniga reflektioner.

    Kul är det i vilket fall.

    • Ygg

      Hej Bert!
      Tack för att du tog din tid för att kommentera inlägget. Jag ska försöka faktiskt prova på båda metoderna. Det kan hända att du har faktiskt rätt med tanke på att du har hållit på med bloggandet i 16 år nu. Jag är bara i början och försöker fortfarande hitta min egen väg. Förmodligen måste man göra en rad misstag innan man hittar något som fungerar. Och ja, det är kul. Det håller jag med 100%.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *