Tjejer, hästar, ridning. Vem är stalldrängen då?

Jag tycker att det är roligt när barnen har fritidsaktiviteter istället för att vara fastklistrade framför en skärm hela dagen. Men vissa aktiviteter är roligare än andra. Nämligen är det roligare när man själv deltar aktivt i barnens träning än bara sitter och väntar på att det skulle vara dags för att fara hem. Som en gammaldags gubbe som är uppvuxen på en bondgård har jag en förkärlek för djur. Att tycka om djuren verkar gå i arv och mitt hjärta sväller av stolthet när jag ser mina barn leka med hundar, katter, mm. Meja är som en liten druid: hon kan samla ihop alla djur omkring henne och regera stolt över dem. Arvid älskar djur också men han är en smula pälsdjursallergisk och det skapar vissa svårigheter när man måste ha honom med på Mejas ridlektioner. Han behöver en dos Clarityn för att inte skrämma bort hästarna med sina nysningar och snörvlingar.

När det kom på tal att Meja skulle börja rida kom vi överens att det skulle vara jag som följde med och hjälpte till med hästarna. Med andra ord pappa blev befordrat till stalldräng. Väl, så himla farligt var det inte (i början) för att min lilla druid kom bra överens med hästarna och de tyckte om henne. Åtminstone de i storlek ”mini”. Redan vid andra lektionen ville Meja att det var hon som skulle borsta Denwer, kratsa hovarna, sadla. Hela cirkusen. Då tänkte jag att ridningen kommer att vara en dans på rosor. Bara att komma dit, luta mig bakåt och låta tjejen göra sin honki-tonki.

Men teorin och praktiken fungerar inte efter samma regler. Ja, det var roligt att titta på henne medan hon gosade med hästen och gjorde honom fint och redo för ridningen. Men tyvärr hände det bara nån enstaka gång i början. Från och med tredje lektionen framåt behövde jag ta ordentligt tag i mina färdigheter och göra hästen i ordning åt lilla fröken. Hon var mest upptagen att klappa och pussa och leka med rackaren. Och ponnyn hade inget emot. Han var glad som en lärka. Det räckte att vi dök upp i stallets dörr och Denwer fick fnatt direkt.

Det är både roligt och rörande att se hur snabb utvecklas vänskapen mellan djur och barn. De kan bli bästisar på nolltid. Jag tycker att vi tappade en del av oss stunden när vi blev vuxna. Den biten som vi saknar gör att våra kompisar från djurriket har slutat lita på oss. Det är sant att Meja har en extra dragningskraft när det gäller våra fyrbenta vänner men till exempel Arvid kan leka med Trixie och tvinga henne göra alla möjliga konster utan någon protest alls från vår katt. Så det är någonting med barn och djur. Men tillbaka till hästarna.

Efter några månader har jag förstått att det glamorösa gäller inte för stalldrängarna. Man måste förbereda hästen, justera stigbyglarna, mm. När allt är klart och ridlektionen börjar måste man leda hästen både under skritt och trav. Om hästen har stannat hela dagen i båsen när instruktören säger ordet ”trav” då springer rackaren som en kula. Bäst att mina två fötter håller takten med hans fyra. Där tycker jag att det är lite orättvist. Jag känner mig som en struts som springer efter en mustang. En ordentligt träningspass för mannen bakom buken. Men jag klagar inte. Efter en hel dag på jobbet framför några skärmar känns det nästan som terapi att borsta och göra i ordning en häst och sedan träna med den (det är lika mycket konditionsträning för mig som för hästen). Personligen tycker jag att hästarna är jättefina djur som är intelligenta och reagerar direkt om de blir skrämda och de känner om man är rädd. Den stunden när de känner rädsla försöker de visa vem som är chefen. Man måste helt enkelt dominera utan att använda våld. Att vara dum mot en häst som väger flera gånger mer än en själv gör skulle vara ohälsosamt för den personen. Men samtidigt måste man få hästen lyda. Det är en lek som jag tycker om och jag vet inte precis vilken av oss längtar mer till ridlektionerna: Meja eller pappa?

Får jag viska en hemlighet till dig?
Denwer den lilla buse

Det som jag tyckte att det var lite konstigt i början är att i vår grupp de föräldrar som kommer är bara ….. mammor. Ingen pappa syntes till horisonten (med mig som undantag). I början tänkte jag (gammaldags gubbe som sagt) det skulle vara papporna som skulle komma för att hjälpa till med hästar, ridning. I min 70 tal-hjärna räknade jag per kg kropp. Papporna är större med grova och tunga händer så det är de som borde hantera stora, starka djur. Men nej. Det är jag och mammorna. Roligt när jag hör instruktören: ”Hör ni tjejer, nu ska vi göra det eller det”. Då känner jag som kvinnan i mig blir jättestolt. Kom igen killar: ingen som vill följa med tjejen och göra mig sällskap i en uppsjö av kvinnor????? Efter några lektioner förstod jag att det är gamla ridtjejer som hade småtjejer och att ridningen var en gammal tjej-grej.

Mig gör det inget men det känns lite konstigt att inte se någon pappa bland de som hjälper till med hästarna. Min manliga stolthet fick en spricka. Men som jag sa lite tidigare ridningen verkar vara en grej som tjejerna tycker mycket om medan killarna tycker bara att hästarna är … stora. I den världen mammorna är de vanligaste stalldrängarna. Det känns som jag har gått vilse i en annan epok från en annan värld i en galax långt långt borta. Det är dags att glömma bort min barndom där männen tog hand om stora djuren och komma till världen där små tjejer hanterar stora hästar. Nope. Dags att emigrera tillbaka till 1500-talet på min bondgård. Livet var enklare då. Man bloggade på papyrus och för grammatikmassaker hade man bara ett straff: bränning på bål.

Några bilder med hästar dock kan jag lämna bakom mig i det tredje millenniet

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *