Fredagens kåserier. Dags att le.

Fredagen kom igen. Och som vanligt kommer fredagens kåserier tillbaka. Idag ska jag försöka prata lite om körkort och min familjs körkortshistoria. Varför det här ämnet för mina kåserier? För att idag upptäckte jag det var dags för att förnya mitt eget körkort. Medan jag läste glad på internet de steg som behövs för att få ett nytt körkort började jag tänka på hur tusan började min släkt köra bil. Och hur bra chaufförer är vi egentligen? Förmodligen finns det i varje familj en som tar på sig ”det svarta fårets” roll när det gäller körkortet. Ni vet vad jag pratar om. Den som alla skrattar åt när man har släktträff. Väl, när det gäller min släkt alla skrattar åt alla för att vi är en samling katastrofer som har hamnat som (o)tur är in i samma familj.

Så: klara, färdiga, kåserier!

Alla kåserier börjar med en farbror

Snabb bil -- kåserier --
Snabba bilar och gamla byar…?

Photo by toine G on Unsplash


Först i släkten för att ta körkort var farbrorn. Det är hela tiden en farbror som är den första som försöker sig på något nytt. Det som vi inte visste är att han tyckte om att gasa. Med andra ord hade han en tung fot. När man körde mellan gamla byar i Öster Europa behövde man dedikera lite extra-uppmärksamhet till de varelser som man inte förväntar sig se på en trafikerad gata. Typ hönor, hundar, katter, hästar, kor. I princip hela Noahs ark som var på rymmen för att promenera på byns huvudgatan. De stackars både tvåbenta och fyrbenta kreaturen hade ingen aning att Karpaternas blixt var på väg, körande in i byn.

Och som sagt hörde vi, de glada passagerarna, en duns sedan såg vi ett moln av fjädrar som täckte framrutan. Det följdes av en svordomssvärm där ägaren fick veta var man kan stoppa alla sina förrymda hönor. Men som en hederlig man tog farbrorn den tillplattade hönan för att betala den till den rättmätige ägaren. Man får inte lov att köra på andras hönor om man inte är villig att betala för det nöjet. Efter affären blev avslutad kom farbrorn tillbaka med ett bistert ansikte och en lättare plånbok.

Morsan för att inte vara tyst och ”glädja” honom lite till frågade snäll om vad bonden hade sagt när han såg sin höna. Jag, för att vara en smarty pants, svarade snabbt att bonden hade sagt att det inte var hans höna. De hade inte så platta hönor. Stackars chauffören visste inte om han skulle skratta eller vråla. Morsan avgjorde allt med ett bestämt: ”Håll käft” och en gest som idag skulle starta en utredning från Socialen.

Farsan kommer ikapp

Egot är vår värsta fiende har sagt några kloka personer under mänsklighetens historia. Och det är så. När farsan och morsan såg att man framgångsrik kunde köra på andras hönor ville de prova på också. Adrenalinkicken som man får när man kör med en hisnande 70 km/h, känslan av att vara nära Gud (ibland bokstavligen) när man hörde bilens alla skruvar vibrera, motorns grymtande och molnet av dålig bränsle och bränt olja som man lämnade efter sig kunde man inte köpa för pengar. Plus alla svordomar med religiösa inslag som man fick höra eller rättare sagt läsa på böndernas läppar när de lämnade vägen som hastigast för att söka skydd i det närmaste diket. Gud, vilka dyrbara erfarenheter. Och allt kunde man få bara om man hade ett körkort. Så, tyvärr tog de båda körkort. Men farsan tog körprovet först. Ni vet, familjens huvud först….

Och efter körkortet kommer bilen

Men bara körkortet själv kom med inga adrenalinkickar utan för det behövdes en häst. En riktig en som kunde spruta eld från rumpan och rök från mulet. Och vilken häst skulle fungera bättre än en närodlat och närproducerad Dacia 1300-1310? Nybil? Nej, tack. En riktig bil, en som man hade använt i några år, eventuellt ett tvåsiffrigt antal år. Vi tyckte på den tiden att bilarna var som vinet. Ju äldre desto bättre. Med handen på hjärtat kan jag påpeka idag att det är precis tvärtom. Hela kvarteret visste när föräldrarna åkte till jobbet. Ingen jävel kunde sova i vrålen, hostningarna, spottandet och ylandet som den gamla motorn startade med.

Farsan var som värnpliktig stridsvagnschef, och som värnpliktig fick han sitt körkort. Så han behandlade vår älskade (skrothög till) bil precis som man borde behandla en stridsvagn. När han växlade kände alla i bilen det. Plus att alla på gatan hörde det. Starten var med ett motorvrål och våra rumpor trycktes mot dynorna medan parkeringen avslutades med ett bromsvrål och vi hamnade med tänderna i stolarna framför oss. När vi hörde orden: ”Nu ska vi ut och resa” tände vi många levande ljus och skickade många böner till Gud i hopp att skrothögen skulle vägra starta. Åtminstone för den dagen. Men det vi inte var förbereda var att…..

Gammal Dacia
Dacia från samma generation som vår första bil

Photo by Dorel Gnatiuc on Unsplash

Morsan tar körkort hon med

Vem säger att feminismen började nu på 2000-talet? Den har djupa rötter som går många år tillbaka i tiden. I princip åtminstone till den dagen när morsan såg att en man född av en kvinna kunde skaffa körkort. Den stunden bestämde hon sig att bevisa att en kvinna född av kvinnan kan åstadkomma lika mycket. Minst. Och det gjorde hon. Efter många sammandrabbningar med Förarskolan och olika trafikpoliser som inte blev övertygade av hennes färdigheter varken efter det första eller det andra försöket lyckades hon till slut få tag i körkortet. Nu fattades bara att hitta ett lämpligt offer som man skulle ha som passagerare. Jag som tonåring var perfekt. Jag behövde fickpengar för det ena eller det andra. Mest för att kunna bjuda tjejer ut på stan. Så, morsan fick en deal (som jag ångrade direkt) — jag fick betald för att skjutsas fram och tillbaka.

Och med körkortet kommer resan

Väl, redan första resan var en nära dödens upplevelse. Morsan tyckte att det där med att blinka gällde bara killar. Ladies behövde inte göra det. Vem fan skulle ifrågasätta hennes avsikter? Ville man svänga till vänster? Då skulle man bara göra det och tusan för dem som tyckte att hon borde blinka eller åtminstone bromsa lite i en korsning. Man borde bestämd visa de andra vem som ägde gatan. Och det gjorde hon! Med hela 50 km i timmen kastade hon sig mitt i en ganska trafikerad gatan som hade bara 6 körfält. Som tur var, hade de andra sett henne och bromsade i god tid. Annars skulle jag ha bloggat nu från Sankt Petrus famn. När de andra trafikmedlemmarna såg hennes bedrifter försökte visa sin uppskattning med utsträckta långfingret. Men morsan lät sig inte imponeras av såna petitesser.

Om det går en gång ska vi inte prova en gång till?!

Hon fortsatte glad sit resandet. Men vid nästa korsning bromsade hon lite och försökte hitta på ett lämpligare sätt att svänga åt vänster. Varför valde hon vänstersväng hela tiden det visste bara Gud och hon. Men som sagt med ena handen drog hon i ratten medan med den andra armen viftade hon vild och med ansiktet grimaserade hon som en epileptiker mitt i ett anfall. Förmodligen de andra chaufförer skrämda eller roade av föreställningen bromsade för att kunna se bättre det som var på väg att hända. Hennes hastighet var på tok för högt för den svängen också. Så med däckskrik svängde hon i princip i rät vinkel och tog över den lugna gatan.

Kritvit i ansiktet bad jag henne, väl jag bad henne när jag hade återfått talförmågan, att stanna bilen för att jag ville fly. Och spy fast att jag var lite osäkert i vilken ordning skulle jag ha dem. Efter mycket tjafs parkerade hon bilen hälften på gatan och hälften på trottoaren. Det gjorde att några tanter svängde hotfullt med matkassar mot oss. Parkeringen kostade 2 däck och 2 fälgar. Min kära mamman bromsade efter hon hade varit redan med bilen på trottoaren. Så vi tog trottoarkanten med hela 50 km/h. Precis som svängen till vänster.

Slut på kåserier? Bara för idag.

Med det sagt avslutar jag mina kåserier för denna dag för att nu måste jag förnya mitt körkort och ta världen med häpnad med mina egna bedrifter. Och för det behöver jag fästa all min uppmärksamhet på betalningar, foto, mm. Annars kan det ta lite längre tid att få mitt körkort och det kliar i fingrarna efter att köra lite.

När det gäller körkortshistorier finns det gott om i vår familj. Den unga generationer är inte besparad av sina egna. Men det blir för en annan dag. Just nu önskar jag till er alla en Glad Valborg och på återseende snart. Typ…imorgon med nya kåserier. Om vad det vet jag inte än. Inte ni heller.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *